Rehabilitering efter hälseneruptur

Tiden går och jag har inga märkbara problem på grund av hälsenerupturen som jag drabbades av för nu 3,5 år sedan. Den är mycket grövre än den andra och jag inbillar mig därför att den kommer att hålla livet ut. Jag är en aning svagare och osmidigare i den foten och det benet fortfarande och blodådrorna på foten är tjockare och mer synliga men det är inget jag tänker på. Under 2014 kunde jag obehindrat springa, spela beachvolleyboll, volleyboll och squash bland annat.

Eftersom jag och ni som läser har olika erfarenheter av hur rehabiliteringen fungerar tänkte jag att jag lägger upp alla blad från min rehabilitering här. Det är det som de använder på Norrlands Universitetssjukhus i Umeå, NUS. Jag har även fått ta del av rehabiliteringsprogrammet från en vän i Stockholm som fick sin behandling på Karolinska sjukhuset, KS, så jag lägger in de bilderna också.

Om någon av er som läser har andra erfarenheter får ni gärna dela med er!

Två år och tre månader

Det går bara framåt vilket ju är fantastiskt!

Under året som gått har jag varit tillbaka både på volleybollplanen och beachplanen. Jag är fortfarande uppmärksam på hur det känns i foten och tar det försiktigt så fort jag känner av nåt. Förutom det har jag börjat löpträna vilket har varit väldigt bra och det känns verkligen positivt. Under våren har jag för första gången (i mitt liv alltså) sprungit en mil och efter det har jag kommit ner till att springa milen på precis under 60 minuter. Det är sällan något problem med foten under löpturerna - jag märker direkt om det är något. Jag är inte precis någon löpare men jag är väldigt stolt över och nöjd med den träningen.

Ibland kan det fortfarande ömma eller sticka i området kring hälsenan, sådana dagar tar jag det lugnt och så går det snabbt över. Jag vill absolut inte drabbas av överansträngning och inflammation i hälsenan igen. Det är bara för onödigt. Kroppen och framför allt mina gamla skador säger snabbt till om jag tränat för mycket eller har nån förkylning i kroppen. Då är det bara att sova sig i form :-)

Jag har nästan full rörlighet i fotleden nu och känner ingen begränsning. Jag är fortfarande generellt svagare i höger ben än i vänster och orkar/vågar inte riktigt varken stå på tå på ett ben eller göra upphopp med högerfoten. Det blir till att ta tag i styrke- och spänstträningen nu i höst förutom att fortsätta springa och göra ännu roligare saker som att spela volleyboll. Det jag inte gjort sedan skadan är att spela squash så jag har fortfarande något "nytt" att se fram emot.

Det är verkligen roligt att så många hittar till min sida, har nytta av den och lämnar kommentarer. Tillsammans kan vi hålla den uppdaterad så att den kan fortsätta vara ett stöd och en källa till information för er som drabbas av hälseneruptur.

Ha en fortsatt varm och skön sommar!

Ett år senare...

Nu är det sommar igen och ett år, två månader och två veckor sedan hälsenan gick av.

Överansträngningen och inflammationen jag fick börjar äntligen ge med sig och jag kan jogga hyfsat utan att få särskilt ont. Det funkar fortfarande inte med långa turer eller långpromenader men cykla går bra och till min stora stora lycka går det nu alldeles utmärkt att spela beachvolleyboll :o) Jag premiärspelade på nationaldagen och har spelat några gånger efter det och i foten känns det bara bra.

Underbart, härligt, fantastiskt vilken lycka!!

Den här sommaren ska jag njuta extra mycket av att kunna göra allt det där som jag inte kunde göra ifjol - jag ska paddla kajak, spela beach och traska runt i naturen och fjällvärlden. Härligt!

Den 21 april i år ringde jag sjukgymnasten - alltså precis ett år efter skadan. Det hade då gått tre månader efter att jag fått den nya diagnosen (kronisk akilles tendinos) och nytt rehab-program. Hon sa att jag försiktigt kunde börja träna igen men inte spela beach och se sommaren som en rehab-period.

Jag har mycket lydigt tagit det försiktigt men provat mer och mer och jag tänker att så länge jag inte får bestående ont så är det nog lugnt. Jag ska också fortsätta med excentriska tåhävningar ett par gånger i veckan vilket jag tyvärr inte gjort på ett tag nu. Över huvudtaget är det dåligt med rehab-träning just nu, det är svårt att motivera sig när jag kan göra så mycket annat som är roligare. Men eftersom jag förstått att fortsatt rehab är viktig även långt efter skadan ska jag försöka bättra mig på den punkten.

Men framförallt ska jag njuta :o)

Ha en skön sommar!

Kronisk akilles tendinos

Så... min lilla överansträngning förvandlades till kronisk inflammation. Man kan ju inte gilla ordet kroniskt i sådana här sammanhang men det betyder ju faktiskt inte livslång. Bara långvarig...

Jag var till sjukgymnasten igår och efter redogörande med en fotkunnig kollega föll domen. Det fina i kråksången är att det ska gå att bli av med så nu blir det åter till rehab. Fast bara excentriska tåhävningar. Upp på friska ner på onda. Och ont ska det göra - eller smärtsamt som de uttryckte sig. Låter väl skojigt va! Två gånger om dagen 3x15 i 12 veckor. Håhåjaja. Och inget hopptränande eller annat farligt - Ajabaja!

Kära volleyboll - När ska vi återförenas? Om 12 veckor kanske? Men min syster som alldeles samma dag tog sin examen som sjukgymnast tröstade mig med att det kan gå mycket snabbare än så. Kanske bara 8 veckor :) Skam den som ger sig! Dessutom tipsade hon om att stoppa kilar i skorna igen för att avlasta hälsenan så jag provar det också.

Nu håller vi tummarna för att det här ska funka och det snabbt!

Blä!

Ja, någon gång måste man väl få något bakslag antar jag... Men det gick ju så bra!!

Antagligen tog jag i för mycket för tidigt för sedan en vecka tillbaka har jag haft för ont för att göra tåhävningar vilket ju helt pajjar rehab-träningen kan man säga. Jag har bett min mamma (som är läkare) och min syrra (som om 1,5 månad är utbildad sjukgymnast) att titta på fossingen och domen är överansträngning av hälsenans fästen. Så vad gör man då? Jo, rörelseträning utan belastning. Så ingen löpning, inga promenader, inga tåhävningar och givetvis ingen volleyboll. Tråååkigt!

Men, det går väl över snart. Och nu är det ju vinter och vitt och vackert ute så det är bara att njuta. Jag fortsätter cykla så får jag vara ute i vår vackra vintervärld :0) I helgen var jag dessutom och åkte stjärtlapp :D

Om jag någonsin kommer ihåg det ska jag ringa min sjukgymnast (som ju gjorde slut med mig senast vi sågs) och se vad hon säger om saken.

Sjukgymnast och Volleyboll!

Vilken underbar dag!

På eftermiddagen var jag till sjukgymnasten som konstaterade att hon är mycket nöjd med hälsenans och musklernas utseende och funktion. Det går i helt rätt riktning och hon ser inga som helst hinder för att jag ska kunna komma tillbaka helt och hållet.

Det jag fortfarande har problem med är instabilitet i fotleden vilket jag särskilt känner när jag går på ojämnt underlag - en promenad på grusväg gör helt enkelt ont. Ett annat problem är rörligheten. Hälsenan är fortfarande kort och jag märker det särskilt när jag ska göra något med böjda ben - tex gå ner djupt i knäna - där tar det stopp. För att hjälpa utvecklingen av de två delarna ska jag köra balansträning och stretcha vaden och övriga muskler i benet varje dag. Jag har ju en balansplatta i vardagsrummet så det är bara att kombinera TV-tittandet med träning.

Det andra som återstår är givetvis muskelstyrkan i vaden. Höger vad är fortfarande mycket svagare än vänster så det är dags att lägga på vikter i tåhävningarna men fortfarande med fokus på att gå upp så långt som möjligt på tå för att komma åt hela muskeln.

Tydligen ska man räkna med att det tar ett år innan hela muskelstyrkan är tillbaka. Det har de minsann inte kläckt ur sig tidigare! Nåja, det spelar ingen roll för...

Jag får spela volleyboll!! :o) Jag frågade och hon sa att nu kan jag visst börja prova på lite lätt. Jag bör fortfarande inte tävla eftersom jag måste kunna avbryta och kanske inte "offra mig" på alla bollar som jag brukar. Men hälsenan ska inte kunna gå av igen så det är lugnt. Däremot kan jag få ont och bli svullen så jag får se upp lite med det helt enkelt. Beachvolleyboll tycker hon att jag inte ska räkna med att vara tillbaka förrän "till sommaren". Jag tolkar det som ett år efter operation vilket ju är 27 april så jag kan vara mer på den traditionella invigningen av utomhus-beach första maj :o)

Så - idag var jag alltså för första gången på såååå länge med på volleybollplanen inte bara för att bolla utan faktiskt för att spela. Åh, vad jag har saknat det. Spelet och umgänget - underbart att vara tillbaka :-) Jag var med en timma av två vilket nog var ganska lagom eftersom jag började kliva snett när det var några minuter kvar men det kändes riktigt bra. Jag kände mig lite begränsad eftersom jag inte kände att jag kunde slänga mig, göra tvära vändningar eller ens vara särskilt snabb men jag hade inte så höga förväntningar och med dem som grund så gick det hur bra som helst.

Nu efteråt känner jag av i foten att den gjort något den inte är van vid men så länge jag inte har ont flera dagar ska det vara lugnt.

Hurra!!!

6 månader!

Igår var det 6 månader sedan jag låg på operationsbordet och hälsenan syddes ihop :o) Det innebär att jag, enligt de prognoser jag fick direkt efter skadan, ska kunna påbörja återgång till idrott idag. Är det inte fantastiskt!

Jag firade dagen med rehab-träning i höstsolen och en joggingrunda på hela 16 minuter i spåret, visserligen gick jag då och då men landade i alla fall på en medelhastighet på nästan 8 km/h - jag är sååå nöjd :) Dessutom känner jag äntligen att jag kan ta långpromenader så nu ska jag passa på allt vad jag orkar så länge solen skiner att gå ut och njuta av livet och naturen ju som är vacker nu precis som alla andra tider på året.

När det gäller övrig träning så tänker jag ta det steg för steg. För några veckor sedan var jag och bollade lite med mina vänner på volleybollplanen före träningen men efter det fick jag väldigt ont i fotleden så jag började träna leden extra med balansövningar och utfall på ojämnt underlag. Nu i veckan var jag tillbaka och jag var både försiktigare och stadigare och hade inte alls ont efteråt. För att se om jag verkligen börjar närma mig återgång till volleyboll och så småningom squash (som känns snäppet farligare) så skuggspelade jag lite igår. Jag hoppade runt och tog baggermottag, passade och slog och det kändes nästan helt som vanligt. Den rörelse som kändes mest osäker var att kliva bakåt så det ska jag träna på. Det känns som att jag nu kan ge mig på att börja träna spänst på riktigt också så att det blir som jag planerat, att jag kommer tillbaka med mer spänst än jag hade innan. (Den var inte mycket att hänga i gran om man säger så...)

Till veckan tänkte jag försöka mig på klätterväggen - det måste vara utmärkt vadträning. Jag provade även det för ett par veckor sedan men tog mig bara halva väggen upp. Men sedan jag började kämpa med att gå upp allt vad jag orkar i tåhävningarna har det hänt mycket med vadmuskeln. Idag fick jag hjälp med att ta ett kort och det ser ju riktigt lovande ut eller hur!

Högern är fortfarande mindre och slappare men det närmar sig...